Det här med klass.

Just nu läser vi i svenska tidningar om överklassafari till Solsidan. 

Det finns en stor skara människor i världen som har fått för sig att "alla ska ha allt". Detta bygger på att goda prestationer inte får premieras då man inte får tjäna mer än någon annan. Här är det viktigt att förstå människans motivation. Något som hamnar högt upp på agendan och som märks väl i vårt sk. konsumtionssamhälle är Status och Rang. Detta är minst lika utbrett i djurvärlden som i människovärlden förutom att i djurvärlden så gäller "Survival of the fittest". Är man inte tillräckligt snabb som Lejon, så svälter man ihjäl. 

Detta har gjort att det endast har varit de starkaste individerna som har haft möjlighet att para sig, och föra sina starka gener vidare och utvecklat arten. Hur som helst, för att samhället skall kunna gå framåt. För att exempelvis en Medicin skall kunna tas fram, gäller det att någon där ute är tillräckligt kunnig (för det första) för att ta fram detta, samt tillräckligt motiverad för att slutföra detta. För motivation krävs vinning. Med andra ord krävs det att människor får något tillbaka för sina prestationer. Och det klasslösa samhället bygger på att prestationer inte premieras, vilket i sin tur betyder att man oavsett prestation inte har något personligt att vinna. 

Varför spendera år av forskarstudier och forskning utan att själv premieras?

Varför studera till Läkare istället för att städa om man tjänar lika mycket?

För varje person som ska få utan att ha presterat, krävs det att någon annan presterar utan att få. 

Därför är det klasslösa samhället en stor utopi, och istället för att åka på överklassafari och gnälla över människor som har presterat bra och har råd att bo på Solsidan, så kanske man antingen skall vara nöjd eller kämpa sig uppåt. Det finns en stor snedställning i socialistiska kretsar. En snedställning där man menar att ALLA rika bara sitter och kollar på när vi andra minsann jobbar så hårt. Min synvinkel är annorlunda. Under alla mina år som chef eller VD, har jag jobbat upp emot 80 timmar i veckan. 

Jag har jobbat riktigt hårt. Och som ni ser har jag ju inte bloggat så mycket den här månaden. Vet ni varför? Jag har jobbat 110 timmar i veckan hela månaden. Det är nästan 3 gånger så mycket som en vanlig "arbetare" gör. Medan mina anställda har haft sin standardvecka på 40, så har jag sovit här. 

Jag hade en person under mig för några år sedan, jag visste att hon brukade gnälla ganska frekvent över hennes dåliga lön. (på arbetstid - ska man inte ha löneavdrag då?). När jag sedan hörde henne prata i telefon med en kompis där hon klagade över min höga lön. Business Women som bara sitter och glor sa hon. Vad hon kallade mig tänker jag inte gå in på men jag bemötte detta såhär:

-"Jag hör att du har vissa klagomål över min lön kontra min arbetsprestation? Jag vet inte hur mycket du har jobbat den här veckan, men när du gick hem igår, så jobbade jag 6 timmar längre än dig. Och vet du, det har jag gjort sedan jag började leda det hör företaget. Och om du har minsta problem med min lönenivå, så kan jag tala om för dig att jag kommer en timme innan dig också. Varje morgon. Var det något mer du ville?"

Summa Summarum: Hon blev inte speciellt långvarig. Jag gillar inte människor som gnäller istället för att jobba. Speciellt inte på hennes position, det finns ju plenty of people som man kan ersätta henne med. 

NYC, USA.

Har landat i högkvarteret av kapialism, gått några vändor på Wall Street, klappat på tjuren, ätit middag.

Är här på arbete. Vilket jag alltid har extremt mycket av i början av året och är därför något frånvarande. Ska dock hinna se min galoppörer göra bra ifrån sig innan jag lämnar för ytterligare arbete i Paris. Jag älskar att ha "a work that travels", jag får se mycket, ofta. Fördelen är att hela världen känns som hemma.

Adios!

excusez-moi

Jag har varit lite frånvarande, har nämligen precis sålt min lägenhet i Stockholm, påbörjat de nya dagarna på jobbet, ja ni vet. Allt det där som alla gör.

I skrivande stund är jag nyinstallerad på kontoret i London där jag numer är stationerad. Jag har ägnat dagen åt inredning, och jobb såklart. Ägnar veckan åt övertid och träning helt enkelt.

På återseende

/Stressig BWA

Hej Anonym!

Låter intressant! Skriv gärna lite Londontips också, verkar som om min karriär kommer att ta mig dit snart och någon fritid kanske jag kommer att ha också... Gott nytt år!


Tack för tipset! En Londonguide kommer, antar att du vill ha tips på mer kommersiella intressen? 


/BWA

Årets karriärdagar.

Jag börjar alltid året med att sammanfatta vad jag förväntar mig av året som komma skall. Jag brukar kalla det mina karriärdagar, och jag har en bok där jag alltid, alltid, alltid sammanfattar året som gått och dessutom vad jag vill ha ut av året som kommer.

Enligt forskare vid Harvard, som har visat att det är betydligt större chans att dina mål infrias om de är uppskrivna. Det är faktiskt viktigare än vad man tror.

Här kommer ett exempel som inte har något med mig att göra.

Slutgiltigt mål: Vad det nu må vara. Detta mål tycker jag kan vara absolut helt utopiskt, men helt nåbart. (jag tycker att allt andra har gjort och nått upp till är nåbart)


Delmål 1: Första steget mot det slutgiltiga mål man vill nå. Kan vara något väldigt litet som att tenta av eller plugga upp något betyg för att få behörighet. 


Delmål 2: Fortsätter men är högre ställt än det innan.

Jag brukar ha ca 12 delmål (ett per månad) när jag gör listan årsvis. Och på min slutgiltiga har jag ca 8 delmål.

Sedan lägger jag upp en planering som skall ta mig dit, och den kan exempelvis se ut såhär:

VT 12 - Master of Business Administration
HT 12 - Master of Business Administration Graduate 2 år
VT 13 - Executive Management Education vid...
HT 13 - Ett halvårs Tyskastudier vid Goethe Institut i Berlin.
osv

Att ha målsättningar och planera är viktigt, men glöm inte att leva också. Jag har ändrat min plan många gånger när det har dykt upp ett roligt chefsjobb jag inte kan tacka nej till. Det kanske inte var den bransch jag från början hade tänkt mig, men helt klart meriterande och viktigt.

Det som är allra viktigast för att göra karriär, är att man tackar Jante en ordentlig adjö och går vidare mot landet där ingenting är omöjligt. Där bor jag, och det fungerar alldeles utmärkt. Sedan om man hellre sitter och är bitter och hävdar att det enda som kan göra en framgångsrik är ärvda pengar, så är ju det väldigt trist. Det man tror tenderar ju ofta att inträffa.

Nu ska jag fundera vidare över årets planering och ta reda på om det är något nytt språk jag vill lära mig. Kanske Kinesiska? När de tar över västvärlden så vill i alla fall jag sitta på tåget.

Im back!

Jag har nästan alldeles precis landat i Berlin. Vi har två hektiska dagar framför oss då vi ska packa alla Mr. X saker i lådor och "skeppa" dem över till New York. Mångt och mycket stannar i Tyskland, men eftersom att det inte är ett tidsbegränsat uppdrag som antagligen blir långvarigt så tar han med sig saker också.

St. Moritz var härligt och jag har gått ner tre kilo, det gör att jag kan börja det nya året som än snyggare och smalare än tidigare. Inte för att jag behöver banta egentligen, men det är väl som man säger: Nothing tastes as good as skinny feels. Förutom då kanske pengar. Men vad ska man med dem till om man inte kommer i sina kläder?

I skrivande stund har jag då inte bara nått upp till ett av mina nyårslöften, jag har också lämnat rum för Croissants till frukost imorgon. Mina övriga nyårslöften handlar om investeringar, trevliga möten, business och resmål. Dessutom skulle jag inte direkt bli besviken om jag fick sålt min lägenhet i Stockholm. Stockholm är alltid i mitt hjärta, men ibland behöver man mer av det som inte finns hemma för att göra plånboken markant större.

Nu ska jag se om jag kan hitta någon lämplig flyttfirma så att jag slipper göra det här.

Skattepolitik

"Vi Socialdemokrater gillar att betala Skatt!" Sa Mona Sahlin och hade 80.000 SEK i obetald restskatt hos inkasso. En obeskattad röd sossevagn och lite andra bravader på samvetet. Jag kan inte direkt påstå att jag gillar att betala skatt, det är ett tyvärr nödvändigt ont i min värld. Jag gillar inte att betala för ting jag inte använder. Jag gillar inte heller att betala för saker två gånger. Underklassen talar om att dela med sig, de har en ideologi som sträcker sig kring och runt varenda liten kotte som inte klarar av samhällets "press", anledningen? de behöver någon som delar med sig, annars kan de inte få penicillin utskrivet. Mot att jag delar med mig så mycket, kanske vi skulle ta och uppkalla ett sjukhus efter mig?

Sverige borde ju göra det för Stefan Persson, som i princip bekostar halva er sjukvård. Inte dumt va?

Jag kommer skriva mer om politik senare, men jag tror att ni redan förstår var jag står. Imorgon kommer jag att blogga som vanligt igen, då är jag hemma från St. Moritz och redo att möta det nya året i jobbsnåret. Innan jag åkte beställde jag massvis med kläder från Net-a-porter, jag gör det som tradition inför det nya året och det är alltid lika kul när paketet anländer till mitt hem. Apropå hem, så har jag en hemlighet att avslöja när jag är tillbaka.

Ciao Bella!